Roll for Fumble

Det här är ett äldre inlägg från den 31/1 som jag skrev i en tidigare version av min blog.

Om jag ska välja det spel som betytt mest för mig under de år som jag spelat rollspel så måste det vara Call of Cthulhu. Det är därför inte mer än rätt att det får vara det första spel som jag skriver om här på Roll for Fumble.

Det är nu nästan 25 år sedan som jag för första gången kom i kontakt med Call of Cthulhu under ett litet rollspelskonvent i Norrköping. Tack vare en riktigt bra spelledare så blev upplevelsen något helt nytt för mig och mina rollspelspolare. Våra erfarenheter fram tills dess bestod till största delen av Drakar och Demoner och om jag inte missminner mig helt så hade vi även spelat en del av den svenska varianten av Dungeons & Dragons (röda boxen), men då hade det inte handlat så mycket om rollspel, utan mer om grottröj. Nu för första gången så gjorde vi ett tappert försök att verkligen rollspela våra karaktärer. Detta tillsammans med den underbart kusliga stämning i Call of Cthulhu gjorde så stort intryck på mig att jag därefter såg på rollspel på ett helt nytt sätt.

För den som aldrig har kommit i kontakt med spelet tidigare så utspelar det sig under det glada  20-talet och ofta i trakterna kring Massachusetts på den amerikanska östkusten. Det finns väldigt många andra tidsepoker och platser man kan spela i, men just detta är den mest klassiska. Ofta spelar man en rätt alldaglig person med en gedigen akademisk bakgrund, t.ex. en advokat, professor eller en bibliotikare. Det låter inte så intressant, men när man sedan lägger på den värld som H. P. Lovecraft skapat i sina böcker så blir upplevelsen något alldeles speciellt. Världen är på ytan tillsynes helt normal, men i skuggorna, i havsdjupen och i mörkret mellan stjärnorna lurar väsen som utan problem skulle kunna förinta mänskligheten på ett ögonblick….och att de inte redan har hänt är nog bara en slump. Äventyren i Call of Cthulhu består oftast av att något otrevligt har hänt eller är på väg att hända och spelarna måste klura ut hur de ska kunna förhindra detta. Här är det väldigt viktigt att tänka och leta ledtrådar innan man gör något överilat, de varelser man ställs mot är oftast så pass mäktiga att det inte spelar någon som helst  roll vad du har med dig för vapen, istället måste man komma på någon annan lösning. Detta är en del av spänningen i spelet, ett litet misstag, en missad ledtråd kan betyda skillnaden mellan framgång och katastrof.  En av de viktigaste färdigheterna i spelet är definitivt “Library Use”.

Regelsystemet är ett enkelt procentbaserat system (Basic RolePlaying) som inte tar så mycket plats, men som ger en “realistisk” känsla. Strid är farligt och man ger sig inte in i en eldstrid om man inte måste. Det som sticker ut mest och som är ett kännetecken för Call of Cthulhu är systemet för sanity. Sanity är ett mått på hur mentalt stabil man är och ju fler hemska händelser man är med om och ju mer man lär sig om hur världen egentligen fungerar så förlorar man sanity. Ofta blir det en långsam spiral ner mot galenskap, men det kan hejdas av att man lyckas att besegra diverse onskefulla väsen.

Det är den 6e utgåvan från 2005 som jag håller i min hand just nu, men  den 7e utgåva är på väg och en pdf version finns redan att köpa hos Chaosium. Förhoppningsvis blir den nya versionen lite snyggare. I den 6e versionen hade man valt att använda ett “snirkligt” typsnitt på rubrikerna som många gånger gjorde texten mer svårläst än den behövde vara och boken som helhet kändes lite väl “mörk” med många tabeller med svart bakgrund och vit text. Vilken version man än skaffar sig så får man vara beredd på att texten kan kännas lite torr och akademisk.

Har du inte prövat Call of Cthulhu tidigare så är det verkligen dags att ge det en chans, jag tror inte att du kommer att ånga dig.

Tillverkare: Chaosium

Här är en lite äldre rescension från GameGeeks…