—– Speldagbok skriven av David Lindbergson —–
Thomas E. Lawrences dagbok
London, England
Kvällen den 5’e januari, 1923
Oj, oj, oj. Åh min vän, nu har allt uppdagats. Jag, Flowers, Green och Sergay tog den gode antikvariens automobil och besökte adressen som stod på kortet. Vad vi upptäckte där har visat att vi nog är inblandade i något mycket, mycket större än vad vi tidigare trott. Vi kom fram till vad som måste vara Londons mest nedgångna fastighet, och misstänksamma ögon plirade ifrån gränderna. Bara några gator bort låg Cheapside, en av Londons mest högljudda och belamrade gator, men här låg en dov stämning, färgad av den sura lukten av urin. När vi knackade på den ålderstigna dörren möttes vi av herr Beddows som hade skador på sina händer, och i den ensamma sängen låg mannen vi sökt. Eller liket vi sökt, vilket vi först trodde när vi såg den stackars professorn. Trots att doktor Graham Flowers, en av Londons mest kompetenta läkare, kunde intyga att Beddows vård var så bra som kunde vara, led professorn oerhört av horribla brännskador, inlindad i blodiga bandage. Den stackars saten orkade inte säga mycket, men det han kunde säga var väl nog!
Hans föreläsning var en lampa för flugor, som skulle dra till sig passande personer för att hjälpa honom i hans sanna projekt. Han berättade för oss om Sedefkar-simulakrat, en ockult staty med ondskefulla krafter. Mr. Sergay, en samlare av ockulta föremål, kände inte ens han igen namnet. Professorn berättade i matta andetag om hur simulakrat krossats i flera delar i slutet på 1700-talet för att hindra kraften ifrån att komma i orätta händer, och hur han själv tänkt starta en jakt efter delarna för att kunna förgöra statyetten en gång för alla. Delarna sägs ligga spridda runt Europa – från Paris till Venedig med Napoleons soldater, och därifrån till Trieste. Anteckning till mig själv: Besök ”Johann Winkelmann” på muséet! Även i Balkanstaterna, i Belgrads Nationalmuseum, ska vi återfinna en av delarna. Sofia, Paris igen, Milano… Detta kommer att bli ett mäktigt uppdrag, om vi ska lyckas hålla statyetten från att falla i orätta händer. Det verkar också finnas någon turkisk organisation med anknytningar till Makriat som söker statyetten för sina egna syften. Slutligen syftar professorn att vi ska förgöra Sedefkar-simulakrat på platsen det en gång skapades: den Skydda Moskén i Istanbul. Någonstans måste vi också finna de Sedefkar-rullarna, antika dokument som ska instruera oss i hur vi ska förstöra statyetten. Herr Beddows gav oss lite pengar å professorns vägnar, och önskade oss lycka till. Vi lämnade tankfulla professorn och lät honom vila. Den långa konversationen hade tagit den lilla energi han hade i sin sjuksäng. En sak var vi överens om: vi måste göra det han bad oss om. Vi litar alla på professorn, och är denna affär så viktig som han påstår, finns det inget viktigare.
Innan vi reser till Paris, den första anhalten på vad som kommer bli en lång resa, har vi några saker kvar att göra i England:
- Vi måste undersöka båda professor Smith’s hus.
- Vi måste undersöka “original-Makryats” butik.
- Vi måste ta reda på allt vi kan om statyetten.
- Vi måste besöka Chelsea Arms Hotel, och ta reda på mer om de tre Makryats.
Sedan går färden mot kontinenten. Mot Paris, med den legendomspunna Orient-Expressen!
Nu står vi inför ett uppdrag som ingen av oss någonsin varit förberedda för. Jag ville bara gräva ut uråldriga civilisationer, Mr. Sergay ville bara samla ockulta föremål, dr. Flowers ville bara radera ut linjen mellan liv och död och fröken Green sökte endast att samla och kategorisera allsköns kunskap. Ingen av oss har förtjänat denna roll i oheliga och ockulta intriger, eller?
Men jag vet, kära dagbok, att jag aldrig kommer känna skrapet av min arkeologborste på ett tusenårigt pannben om vi inte lyckas. Jag vet, kära dagbok, att du kommer att vara med mig hela vägen. Och jag vet, att om jag tar mig igenom detta äventyr helskinnad, kommer jag veta mer än någon annan arkeolog i Europa.
Jag skriver igen imorgon. Godnatt!