—– Speldagbok skriven av David Lindbergson —–

Thomas E. Lawrences dagbok
London, England
Kvällen den 3’e januari, 1923

Kära dagbok – du kan inte tro vad som hänt de senaste dagarna. Jag, din älskade berättare och arkeolog extraordinaire, har träffat tre nya vänner – och, misstänker jag, än fler fiender: Det hela började med att jag kom i kontakt med en Dorthea Green, en John Sergay och en Graham Flowers. Miss Green, överstebibliotekarie på sjukhusbiblioteket, har samarbetat med min bekante professor Julius Smith en tid. Vi sprang ihop allesamman på Munsley- utställningen på British Museum, och upptäckte en delad nyfikenhet om omvärlden och likartade sinnen. Vi blev alla fyra bjudna av professor Smith till Challenger Trust-banketten på Imperial Institute idag, för att höra hans föreläsning. En så prestigefull tillställning kunde jag inte missa! Det var en perfekt tilldragelse för att söka burgna sponsorer till mina arkeologiska upptäcktsfärder. Med tidigare föreläsare som Thomas Edison, Marie Curie och Graf Zeppelin är det höjdpunkten på Londons akademiska kalender, och skulle säkert tilldra sig en stor del av stadens mer kunskapstörstande elit. Men – banketten gick långt ifrån som förväntat, och efter professor Smiths föreläsning var Egyptienresor till oöppnade kungagravar det sista jag tänkte på!

Det hela började med att professor Smith, den vanligtvis så försiktige och skeptiske, chockade publiken genom en föreläsning om det paranormala. Han talade om hemsökelser och lanserade en egen förklaring till fenomenet. Hemsökelser, som (enligt professorns definition) karakteriseras av objekt eller individer – eller hela arméer, eller djur, eller vad som helst! – dyker upp i transparent (eller i vissa sällsynta fall, solid) form och rör sig som i melass, känner vi alla igen från skrönor om spöken och andar. Men detta var ju till sist en vetenskaplig tillställning, och professorn lanserade därmed en förklaring. Enligt honom delade alla verifierade exempel på hemsökelser ett karaktärsdrag: det som framstod i andeliknande form hade försvunnit, någonstans och någon gång. Enligt honom färdades tingen eller individerna genom dimensionerna, och hemsökelserna var deras försök att ta sig “hem”. En banbrytande teori, självklart, men bevisen var inte helt övertygande – i synnerhet inte för de skeptiska vetenskapsmän och intellektuella som frekventerar Challenger Trust-banketten. Därtill räknas självklart jag, er ödmjuke berättare, om än berömmelsen ännu låtit vänta på sig. Bevisen bestod av kamerabilder som visades av professor Smiths lojale assistent Beddows, men påvisade egentligen endast att hemsökelser existerar – om bilderna inte manipulerats mycket skickligt – men sade ingenting om professorns teori i övrigt. Man undrar ju. Kamerabilderna på olika föremål och personer såg äkta ut, och visade den transparens som visade på att det skulle vara en hemsökelse. Men att gå därifrån till interdimensionellt färdande? Jag vet inte jag.

Efter att föreläsningen var över såg vi alla fram emot den – enligt allt skvaller i staden – excellenta banketten, men vi avbröts kvickt när vi var på väg dit. John Sergay, medlem i vår lilla grupp och en förmögen jänkare som äger ett antikvariat här i staden, tyckte sig se en mystisk figur iaktta vår grupp just som vi gratulerade professor Smiths på sin fascinerande föreläsning. Vi lyckades inte få tag i vår okände betraktare, men identifierade via en gästlista mannen – som hade ett orientaliskt utseende – som en Mehmet Makriat. Vi frågade professorn, som begeistrad stod och yvigt förklarade om vetenskapens potential med dimensionell teknologi (tänk dig, o figurativa läsare, vad en arkeolog med tidsmaskin skulle kunna uppnå!) om han kände igen namnet. Enligt den falkögda Miss Green reagerade professor Smith misstänksamt snabbt med sin nekan. Han måste dock ha dolt det väl, för när vi diskuterade saken efteråt hade varken jag, Flowers, eller Sergay märkt något på hans ansikte. Vi gick därifrån förundrade och funderande.

Jag utnyttjade sent ikväll min icke oansenliga charm för att fråga ut The Times’ utrikesredaktör Thomas Jeffersson om namnet Makriat – en välklädd orientalisk herre, en möjlig dignitär, tänkte jag mig att Jefferson skulle kunna veta någonting om. Tyvärr visste han ingenting och jag misstänker att jag gav intryck av att vara någon sorts pervers idoldyrkare.

Ja ja – det tål att tänka på, detta. Nästa steg bör väl vara att besöka professorn i hans hem imorgon och tala med honom över en flaska gin. Smith har alltid varit svag för gin. Kanske borde jag bege mig ut idag, men det orkar jag inte, trots spänningen. Hemsökelser från andra dimensioner, mystiska män från öst… Vad kommer vi få uppleva här näst? Änglar? Mumier? Dubbelgångare? Trippelgångare… fast nej, det är ju absurt. Vem har någonsin hört talas om trippelgångare?

Nu är det dags att sova. Det har varit en lång dag. God natt, kära dagbok!

Thomas E. Lawrences dagbok
London, England
Kvällen den 4’e januari, 1923

Förbannade satans påfund! Du, dagbok, måste vara hemsökt du med! Jag kände ju igår, att jag borde besöka professorn i sitt hem… Och så stannade jag hemma och skrev istället! Du frestar mig från den rätta vägen, dagbok. Och tack varje dig är professor Smith försvunnen och möjligtvis död! När jag och den lilla gruppen möttes för frukost på ett café i trakten såg vi i tidningen idag att Beddows, den förrädiske råttan, synts springa skadad från det brinnande hus som professor Smith bebodde ute i St. James’ Woods. Nu efter branden är professorn försvunnen utan spår! Den enda lyckan i olyckan är att Scotland Yard ännu inte verkar ha hittat några kvarlevor i huset. Huvudrubrikerna i tidningen handlade dock om ett misstänkt trippelmord i på det luxuösa hotellet Chelsea Arms. Och, hör detta – alla tre män som låg döda i den översta sviten på hotellet hade identiska papper som identifierade dem alla som den turkiske medborgaren Mehmet Makriat. Mehmet Makriat! Saracenen, turkomanen som förföljde oss på banketten. Och trots att tre låg döda, sade butiksägare i området som kände herr Makriat att ingen av dem var den Makriat de kände igen. Alla tre liknade varandra, men vad jag förstår av The Telegraph’s rapportering var de inte i någon mån identiska. Man undrar ju vem av de tre, eller den enda, som befann sig på Challenger Trust-banketten. Mystiskt! Jag och mina nyfunna vänner måste nog uppsöka hotellet och undersöka närmare, om vi ska lyckas finna professor Smith.

Ännu har vi inte hunnit med det, dock. Mycket har vi dock gjort. Ms. Green, som arbetar i Royal London Hospitals sjukhusbibliotek, gjorde utan framgång en insats där för att finna mer information om den paranormala forskning professorn bedrivit. Vi besökte också Scotland Yards skinande representant, Inspektör Fleming, och berättade om vad vi sett vid banketten. Jag tror inte att Londons bästa mannar hade kopplat ihop Makryat-morden (mordet?) med branden hos professorn förrän vi dök upp. Så fort vi lämnade polisstationen, efter ett långt och fruktlöst försök att få veta mer av Inspektör Fleming, blev vi antastade av en taxichaufför. Jag beredde mig på handgemäng, men det visade sig att han endast skulle leverera ett brev. Det bar professor Smiths sigill, och påstod att han ännu levde! På brevet fanns en adress i ett av stadens mindre städade områden. Vi ville dock inte bege oss dit just ikväll. Det hade blivit sent, och även om ingen av oss män oroade oss ville vi inte riskera att Miss Green utsattes för något otrevligt. Bara för hennes egen skull, menar jag.

God natt, kära dagbok! Jag hoppas i alla fall att det blir en god natt. Alla dessa mysterier har fått det att krypa i mitt nattskinn, och min lilla lägenhet känns trång och mörk. Jag får nog ta lite kamomillte för att kunna somna i natt.

P.S. Om det visar sig att en till person kanske dött under tiden jag skrivit detta så kommer jag slänga dig i Themsen.