Roll for Fumble

Rollspel & stuff

Tagg: Horror on the Orient Express

Horror on the Orient Express del 2

—– Speldagbok skriven av David Lindbergson —–

Thomas E. Lawrences dagbok
London, England
Kvällen den 5’e januari, 1923

Oj, oj, oj. Åh min vän, nu har allt uppdagats. Jag, Flowers, Green och Sergay tog den gode antikvariens automobil och besökte adressen som stod på kortet. Vad vi upptäckte där har visat att vi nog är inblandade i något mycket, mycket större än vad vi tidigare trott. Vi kom fram till vad som måste vara Londons mest nedgångna fastighet, och misstänksamma ögon plirade ifrån gränderna. Bara några gator bort låg Cheapside, en av Londons mest högljudda och belamrade gator, men här låg en dov stämning, färgad av den sura lukten av urin. När vi knackade på den ålderstigna dörren möttes vi av herr Beddows som hade skador på sina händer, och i den ensamma sängen låg mannen vi sökt. Eller liket vi sökt, vilket vi först trodde när vi såg den stackars professorn. Trots att doktor Graham Flowers, en av Londons mest kompetenta läkare, kunde intyga att Beddows vård var så bra som kunde vara, led professorn oerhört av horribla brännskador, inlindad i blodiga bandage. Den stackars saten orkade inte säga mycket, men det han kunde säga var väl nog!

Hans föreläsning var en lampa för flugor, som skulle dra till sig passande personer för att hjälpa honom i hans sanna projekt. Han berättade för oss om Sedefkar-simulakrat, en ockult staty med ondskefulla krafter. Mr. Sergay, en samlare av ockulta föremål, kände inte ens han igen namnet. Professorn berättade i matta andetag om hur simulakrat krossats i flera delar i slutet på 1700-talet för att hindra kraften ifrån att komma i orätta händer, och hur han själv tänkt starta en jakt efter delarna för att kunna förgöra statyetten en gång för alla. Delarna sägs ligga spridda runt Europa – från Paris till Venedig med Napoleons soldater, och därifrån till Trieste. Anteckning till mig själv: Besök ”Johann Winkelmann” på muséet! Även i Balkanstaterna, i Belgrads Nationalmuseum, ska vi återfinna en av delarna. Sofia, Paris igen, Milano… Detta kommer att bli ett mäktigt uppdrag, om vi ska lyckas hålla statyetten från att falla i orätta händer. Det verkar också finnas någon turkisk organisation med anknytningar till Makriat som söker statyetten för sina egna syften. Slutligen syftar professorn att vi ska förgöra Sedefkar-simulakrat på platsen det en gång skapades: den Skydda Moskén i Istanbul. Någonstans måste vi också finna de Sedefkar-rullarna, antika dokument som ska instruera oss i hur vi ska förstöra statyetten. Herr Beddows gav oss lite pengar å professorns vägnar, och önskade oss lycka till. Vi lämnade tankfulla professorn och lät honom vila. Den långa konversationen hade tagit den lilla energi han hade i sin sjuksäng. En sak var vi överens om: vi måste göra det han bad oss om. Vi litar alla på professorn, och är denna affär så viktig som han påstår, finns det inget viktigare.

Innan vi reser till Paris, den första anhalten på vad som kommer bli en lång resa, har vi några saker kvar att göra i England:

  • Vi måste undersöka båda professor Smith’s hus.
  • Vi måste undersöka “original-Makryats” butik.
  • Vi måste ta reda på allt vi kan om statyetten.
  • Vi måste besöka Chelsea Arms Hotel, och ta reda på mer om de tre Makryats.

Sedan går färden mot kontinenten. Mot Paris, med den legendomspunna Orient-Expressen!

Nu står vi inför ett uppdrag som ingen av oss någonsin varit förberedda för. Jag ville bara gräva ut uråldriga civilisationer, Mr. Sergay ville bara samla ockulta föremål, dr. Flowers ville bara radera ut linjen mellan liv och död och fröken Green sökte endast att samla och kategorisera allsköns kunskap. Ingen av oss har förtjänat denna roll i oheliga och ockulta intriger, eller?

Men jag vet, kära dagbok, att jag aldrig kommer känna skrapet av min arkeologborste på ett tusenårigt pannben om vi inte lyckas. Jag vet, kära dagbok, att du kommer att vara med mig hela vägen. Och jag vet, att om jag tar mig igenom detta äventyr helskinnad, kommer jag veta mer än någon annan arkeolog i Europa.

Jag skriver igen imorgon. Godnatt!


Horror on the Orient Express del 1

—– Speldagbok skriven av David Lindbergson —–

Thomas E. Lawrences dagbok
London, England
Kvällen den 3’e januari, 1923

Kära dagbok – du kan inte tro vad som hänt de senaste dagarna. Jag, din älskade berättare och arkeolog extraordinaire, har träffat tre nya vänner – och, misstänker jag, än fler fiender: Det hela började med att jag kom i kontakt med en Dorthea Green, en John Sergay och en Graham Flowers. Miss Green, överstebibliotekarie på sjukhusbiblioteket, har samarbetat med min bekante professor Julius Smith en tid. Vi sprang ihop allesamman på Munsley- utställningen på British Museum, och upptäckte en delad nyfikenhet om omvärlden och likartade sinnen. Vi blev alla fyra bjudna av professor Smith till Challenger Trust-banketten på Imperial Institute idag, för att höra hans föreläsning. En så prestigefull tillställning kunde jag inte missa! Det var en perfekt tilldragelse för att söka burgna sponsorer till mina arkeologiska upptäcktsfärder. Med tidigare föreläsare som Thomas Edison, Marie Curie och Graf Zeppelin är det höjdpunkten på Londons akademiska kalender, och skulle säkert tilldra sig en stor del av stadens mer kunskapstörstande elit. Men – banketten gick långt ifrån som förväntat, och efter professor Smiths föreläsning var Egyptienresor till oöppnade kungagravar det sista jag tänkte på!

Det hela började med att professor Smith, den vanligtvis så försiktige och skeptiske, chockade publiken genom en föreläsning om det paranormala. Han talade om hemsökelser och lanserade en egen förklaring till fenomenet. Hemsökelser, som (enligt professorns definition) karakteriseras av objekt eller individer – eller hela arméer, eller djur, eller vad som helst! – dyker upp i transparent (eller i vissa sällsynta fall, solid) form och rör sig som i melass, känner vi alla igen från skrönor om spöken och andar. Men detta var ju till sist en vetenskaplig tillställning, och professorn lanserade därmed en förklaring. Enligt honom delade alla verifierade exempel på hemsökelser ett karaktärsdrag: det som framstod i andeliknande form hade försvunnit, någonstans och någon gång. Enligt honom färdades tingen eller individerna genom dimensionerna, och hemsökelserna var deras försök att ta sig “hem”. En banbrytande teori, självklart, men bevisen var inte helt övertygande – i synnerhet inte för de skeptiska vetenskapsmän och intellektuella som frekventerar Challenger Trust-banketten. Därtill räknas självklart jag, er ödmjuke berättare, om än berömmelsen ännu låtit vänta på sig. Bevisen bestod av kamerabilder som visades av professor Smiths lojale assistent Beddows, men påvisade egentligen endast att hemsökelser existerar – om bilderna inte manipulerats mycket skickligt – men sade ingenting om professorns teori i övrigt. Man undrar ju. Kamerabilderna på olika föremål och personer såg äkta ut, och visade den transparens som visade på att det skulle vara en hemsökelse. Men att gå därifrån till interdimensionellt färdande? Jag vet inte jag.

Efter att föreläsningen var över såg vi alla fram emot den – enligt allt skvaller i staden – excellenta banketten, men vi avbröts kvickt när vi var på väg dit. John Sergay, medlem i vår lilla grupp och en förmögen jänkare som äger ett antikvariat här i staden, tyckte sig se en mystisk figur iaktta vår grupp just som vi gratulerade professor Smiths på sin fascinerande föreläsning. Vi lyckades inte få tag i vår okände betraktare, men identifierade via en gästlista mannen – som hade ett orientaliskt utseende – som en Mehmet Makriat. Vi frågade professorn, som begeistrad stod och yvigt förklarade om vetenskapens potential med dimensionell teknologi (tänk dig, o figurativa läsare, vad en arkeolog med tidsmaskin skulle kunna uppnå!) om han kände igen namnet. Enligt den falkögda Miss Green reagerade professor Smith misstänksamt snabbt med sin nekan. Han måste dock ha dolt det väl, för när vi diskuterade saken efteråt hade varken jag, Flowers, eller Sergay märkt något på hans ansikte. Vi gick därifrån förundrade och funderande.

Jag utnyttjade sent ikväll min icke oansenliga charm för att fråga ut The Times’ utrikesredaktör Thomas Jeffersson om namnet Makriat – en välklädd orientalisk herre, en möjlig dignitär, tänkte jag mig att Jefferson skulle kunna veta någonting om. Tyvärr visste han ingenting och jag misstänker att jag gav intryck av att vara någon sorts pervers idoldyrkare.

Ja ja – det tål att tänka på, detta. Nästa steg bör väl vara att besöka professorn i hans hem imorgon och tala med honom över en flaska gin. Smith har alltid varit svag för gin. Kanske borde jag bege mig ut idag, men det orkar jag inte, trots spänningen. Hemsökelser från andra dimensioner, mystiska män från öst… Vad kommer vi få uppleva här näst? Änglar? Mumier? Dubbelgångare? Trippelgångare… fast nej, det är ju absurt. Vem har någonsin hört talas om trippelgångare?

Nu är det dags att sova. Det har varit en lång dag. God natt, kära dagbok!


Thomas E. Lawrences dagbok
London, England
Kvällen den 4’e januari, 1923

Förbannade satans påfund! Du, dagbok, måste vara hemsökt du med! Jag kände ju igår, att jag borde besöka professorn i sitt hem… Och så stannade jag hemma och skrev istället! Du frestar mig från den rätta vägen, dagbok. Och tack varje dig är professor Smith försvunnen och möjligtvis död! När jag och den lilla gruppen möttes för frukost på ett café i trakten såg vi i tidningen idag att Beddows, den förrädiske råttan, synts springa skadad från det brinnande hus som professor Smith bebodde ute i St. James’ Woods. Nu efter branden är professorn försvunnen utan spår! Den enda lyckan i olyckan är att Scotland Yard ännu inte verkar ha hittat några kvarlevor i huset. Huvudrubrikerna i tidningen handlade dock om ett misstänkt trippelmord i på det luxuösa hotellet Chelsea Arms. Och, hör detta – alla tre män som låg döda i den översta sviten på hotellet hade identiska papper som identifierade dem alla som den turkiske medborgaren Mehmet Makriat. Mehmet Makriat! Saracenen, turkomanen som förföljde oss på banketten. Och trots att tre låg döda, sade butiksägare i området som kände herr Makriat att ingen av dem var den Makriat de kände igen. Alla tre liknade varandra, men vad jag förstår av The Telegraph’s rapportering var de inte i någon mån identiska. Man undrar ju vem av de tre, eller den enda, som befann sig på Challenger Trust-banketten. Mystiskt! Jag och mina nyfunna vänner måste nog uppsöka hotellet och undersöka närmare, om vi ska lyckas finna professor Smith.

Ännu har vi inte hunnit med det, dock. Mycket har vi dock gjort. Ms. Green, som arbetar i Royal London Hospitals sjukhusbibliotek, gjorde utan framgång en insats där för att finna mer information om den paranormala forskning professorn bedrivit. Vi besökte också Scotland Yards skinande representant, Inspektör Fleming, och berättade om vad vi sett vid banketten. Jag tror inte att Londons bästa mannar hade kopplat ihop Makryat-morden (mordet?) med branden hos professorn förrän vi dök upp. Så fort vi lämnade polisstationen, efter ett långt och fruktlöst försök att få veta mer av Inspektör Fleming, blev vi antastade av en taxichaufför. Jag beredde mig på handgemäng, men det visade sig att han endast skulle leverera ett brev. Det bar professor Smiths sigill, och påstod att han ännu levde! På brevet fanns en adress i ett av stadens mindre städade områden. Vi ville dock inte bege oss dit just ikväll. Det hade blivit sent, och även om ingen av oss män oroade oss ville vi inte riskera att Miss Green utsattes för något otrevligt. Bara för hennes egen skull, menar jag.

God natt, kära dagbok! Jag hoppas i alla fall att det blir en god natt. Alla dessa mysterier har fått det att krypa i mitt nattskinn, och min lilla lägenhet känns trång och mörk. Jag får nog ta lite kamomillte för att kunna somna i natt.

P.S. Om det visar sig att en till person kanske dött under tiden jag skrivit detta så kommer jag slänga dig i Themsen.


Driven av WordPress & Tema av Anders Norén